Även om vi lyckades på första försöket så är IVF något som funnits med mig under en lång tid. Jag hade läst på flera år innan och följt IVF-bloggar ett bra tag innan det blev vår tur. Vi var ju inte så snabba med att ställa oss i kö och följa upp vår utredning så det hann gå en hel del tid mellan utredning och behandling. På ett sätt är jag trött på att tänka på IVF. Och på samma gång känns det så overkligt att det gick så ”enkelt”. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att jag är öppen och pratar om det. På något sätt känner jag irritation över att folk tar för givet att det här har skett på naturlig väg. Att det var något som bara hände. För så klart är det ju något som bara hänt oss i alla andras ögon. Eller i alla fall för de oinvigda som inte vetat om att försöken funnits där i flera flera år. Och förresten, vissa av de som vetat kan heller inte föreställa sig eller försöka förstå hur det känns att aldrig lyckas.
Därför tycker jag att det är viktigt att vara öppen om IVF. Jag respekterar om andra vill hålla det hemligt. Alla är vi olika. Jag själv vill tex inte berätta det för min farmor. Men om mina föräldrar eller någon annan berättar för henne så gör det mig inget. Det är inte hemligt, jag skäms inte. Ibland orkar man prata om det, ibland inte.
Jag önskar ingen att vara ofrivilligt barnlös, men ibland vill man att folk ska förstå mer. Och det är den frustrationen som gör att jag vill vara öppen. Knäppa folk på näsan men också ursäkta mig själv inför de som kämpar så att de inte tror att jag är en av dem som har haft det lätt. Jag har inte gråtit varje månad när mensen har kommit, jag har inte gråtit för att vår bebis aldrig blev till månad efter månad, men jag har känt ångest över att vi kanske aldrig skulle kunna bli föräldrar. Jag älskar barn och har inte haft problem med att umgås med barnfamiljer. På slutet innan vi började behandlingen kunde jag känna att jag hellre avstod. Det var då så påtagligt att det var nu eller i värsta fall aldrig som gällde för oss. Så för många av våra vänner har vår ofrivilliga barnlöshet förmodligen inte tett sig så dramatisk, men rädslan, den har alltid funnits där.
